Mitt liv i Mexiko

Skrev ju tidigare att jag funderade på att klä ut mig som katt på karnevalen. Men så blev det inte utan jag blev istället pink lady. Med rosa peruk och rosa mask intog jag kvällen, matchande med Malin och Camilla.

.

Efter att vi frusit oss igenom karnevaltåget gjorde vi oss i ordning för kvällen. Matchade så gott vi kunde med nagellack och kläder. Väl ute i hopp om att ingen skulle känna igen oss får vi höra "Hej Linnea, Hej Malin". Ja det var ju värt ett försök. Min peruk lyste av sig själv i mörkret vilket jag tog som en positiv överraskning. Jag och Malin sjöng karaoke och blev kvällens kändisar. Jag tyckte att det var en del folk ute men inte överdrivet mycket som jag hoppats på. Då visar det sig att den största festen är nere vid hamnen, och detta får jag höra klockan fyra på morgonen. Ingen vill då följa med mig så vi strosar vidare till Waikiki, sista anhalten. Redan halv fem slutar musiken att spela och jag och Malin ser ut som två frågetecken, inte alls sugna på att gå hem. Detta var förra helgen, samma natt som klockan hade vridits fram en timme, vilket vi självklart glömt.

 

Igår agerade jag som tolk på polisstationen åt några gäster. Polisen kan bara spanska och Malin ingen alls vilket resulterade i att jag fick följa med. Ansåg det vara välidgt spännande att se hur långt jag skulle komma på min skolspanska. Den första polisen vi mötte var inte alls glad och pratade på i 110, hej och hå tänkte jag men vi gör ett försök. Han visade oss till ett rum där vi självklart trodde vi skulle gå in. Men icke så nicke där blev han barsk och sa åt oss att sätta oss på bänken. Inte förr än senare såg jag att det stod förbjudet för obehöriga på dörren, hehe. Den andra polisen vi fick träffa var mycket trevligare och snygg på köpet. Under mina försök med enstaka meningar och ord samt med en hel del kroppsspråk få fram vad jag menade tackade jag mig själv för att jag hade satt på mig mascara på morgonen. Efter cirka en timme var rapporten klar och vi fick gå in i det "förbjudna rummet" och fixa det sista. Då blev jag lite rädd när jag såg att polisen hade en pistol i bältet och fick skärpa till mig. Det hela slutade bra och vi fick nöjda gäster och jag fick en fundering över om polisen skulle vara lika snygg i civila kläder som uniform. Jag tror svaret på det är nej.

För er som längtar till varmare breddgrader behöver inte längta er bort till Kanarieöarna i alla fall. De stackars gästerna som kom till FUE i idag (måndags) möttes av regn och veckan ser inte bättre ut. På Gran Canaria och Teneriffa har det kommit snö. Så mycket för den semestern.

Själv är jag rastlös nu, nåt oerhört. Har varit och tränat samt handlat och nu såg jag fram emot ett restaurangbesök eller en film. Blev ingetdera utan får äta hemma med sällskap av Friends avsnitt men det är ju inte helt fel det heller. Idag var flygplatsdag och jag fick stanna kvar till sista flyget, vilket är Billund från Danmark. Ett litet problem där, språket. De förstår knappt ett skvatt av vad jag säger. Kliver på bussen och ska ge dem info, drar ett skämt, ingen skrattar. Fortsätter med att säga att det är mig de allesammans kommer träffa på hotellet hela veckan, det är ju lika bra att de är förberedda. Avslutar med att det också är jag som håller i välkomstmötet. Ska bli väldigt spännande att höra sen om de förstod vad jag sa, för jag brukar nämligen fråga. Den som inte frågar får ingenting veta.

Pappa och farfar har åkte hem idag också efter en veckas besök. Jag har haft semester tillsammans med dem och vi har bland annat varit kulturella och varit på museum. Jag var glad när vi skulle dit i hopp om att man skulle få se hur man bodde på FUE förr, men det var mest annat som denna staty farfar roar sig med. Men nu har jag sett det också.



Jag och pappa har spelat golf på en nio håls kortbana. Gick riktigt bra för mig de första två hålen och jag tänkte nu jäklar. Sen kom vi till ett hål där det var vatten och som en magnet drogs min boll dit. Så fortsatte det sedan de resterande sex hålen även om det bara var en vattenpöl. Det var kul att spela men det räckte fint med 9 hål. Jag kände hur mitt humör började tryta efter ett tag när det inte gick som jag ville :P



Det var kul att ha dem på besök, särskilt farfar som inte sett ur jag jobbar förr. Men som alltid skönt att komma in i vardagen igen. Har haft semester i nästan två veckor på rad och det är väl fel att säga att det inte är skönt men jag blir ju lite rastlös efter ett tag. Nu är det cirka 1 månad kvar och sen är Turkiet nästa!

Just nu sitter jag på det andra av tre plan idag, mot Gran Canaria. Men när du läser detta kommer jag för länge sen vara tillbaka på FUE. Jag är väldigt tacksam över att jag inte behöver sitta på samma plan hela vägen från Sverige till FUE. Efter ett tag blir jag rastlös och det värker i benen. Börjar fundera över varför jag alltid längtar så mycket efter att få flyga när jag efter två timmar redan har tröttnat. Men det händer mycket spännande på flygplan. Eller i alla fall om man heter Linnea och älskar att studera andra människor och vad som sker runt omkring. På vägen ner satt jag bredvid en man som luktade riktigt illa, tror det var han i alla fall. Jag kände ju inte särskilt mycket då jag var så täppt i näsan att jag knappt fick lukt. Övervägde att sova en sväng men valde att inte göra det då jag bara kunde gissa mig till hur mina snarkningar skulle låta. Hann resa mig upp och sätta mig ner säkert en tio gånger då det kände som att något kröp i knävecken. Men tillslut landade jag i underbara Sverige.

Det var varmare hemma än jag väntat mig, men så hade ju också den värsta kylan dragit iväg. Jag var jätteglad över att det var snö hemma, och ännu gladare blev jag när jag såg hur det började snöa i bilen från Arlanda. För snö är något jag har saknat. När jag kom till huset fick jag frågan hur det kändes att vara hemma. Svarade något i stil med att det känns härligt, men jag kommer inte bo här än på ett tag.

Nu när jag var hemma ville jag träffa alla och träna en massa. Det sistnämnda fick jag lägga ner ganska snabbt med tanke på förkylningen och jag gick inte på ett enda träningspass under veckan vilket jag var oerhört stolt över. Däremot tog jag en hel del promenader, bl.a. en till Hemlingby i sällskap med hunden Sigge.

Jag hann träffa alla jag ville, då många fortfarande är kvar i Gävle. Jag hade också sån tur att Karro var hemma just den helgen och jag fick även se Malin, min kusin, då vi firade hennes födelsedag. Inte nog med det tog pappa ledigt från jobbet så vi åkte förbi släkten i Dalarna och sedan till Örebro för att träffa brorsan. Där bor ju även Tea så då hann jag se henne med. Alla jag träffade fick jag träffa enskilt vilket var kul för då fick jag höra hur de hade det, och inte bara berätta hur jag har det. Känner mig som jag ofta säger inte så bra på detta med att hålla kontakten men nu har jag fått en uppdatering :)

Jag skulle egentligen åkt hem i torsdags men så blev det inte då jag fick åka till Stockholm istället för att fixa visum till Turkiet. Glad i hågen lämnande jag Gävle då jag skulle få bo på hotell, och jag har alltid velat ha ett jobb där man får betalt för att sova på hotell. Anländer till Stockholm med någon plusgrad och sol och efter besöket på turkiska ambassaden tog jag en promenad på Djurgården. Jag känner någon sorts hatkärlek till den där staden. Den är vacker men allt går så fort. Vandrade i alla fall runt i två timmar innan jag hittade till NK där jag hoppat på bussen. Sen kom problemet, jag skulle hitta från NK till stationen. Inga problem tänkte jag, har jag hittat från Djurgården till NK kan inte det vara några problem. Kom till Sergels torg men där tog det stopp. Jag visste nu att jag var nära mitt mål och benen värkte. Tillslut längtade jag bara efter att få sitta ner och tog tunnelbanan en station till centralen. Nästa gång kommer jag säkert hitta vägen. Väl på hotellet sen har jag lyckats slängt min flygbiljett men det hade jag ju som tur var på mejlen så det löste sig.

Men jag har haft det underbart hemma och har gjort allt jag vill, och träffat dem jag ville träffa. När jag kommer hem nästa gång får vi se men jag har i alla fall uppstart i Turkiet den 15 april så förhoppningsvis nån dag där innan. Hoppas ni där hemma inte saknar mig allt för mycket ;) Och kom ihåg, våren är på ingång!