Mitt liv i Mexiko

JAG har kört MOPED! Så himla roligt :D Vi hade teamdag och åkte moped till ett ställe som heter Dimcay. Jag körde med Elisa bakpå. I början var jag lite orlolig med tanke på att sist jag körde moped hade jag lite svårt att åka rakt, men vilken expert jag var. Tutade som en galning och skrek tillsammans med de andra. Vilken lycka! Jag har lärt mig följande saker idag:

1. Det är Superkul att köra moped, ska absolut göras om!
2. Mopedmotorer blir oerhört varma och det gör ont att bränna sig på dem.
3. Om jag får en son och han vill ha en moped ska han få det, men bara jag får köra så ofta jag vill.

Jag hade hjälm. såg ut som ett ägg :)

---

Nu ska jag göra ett försök till att packa ner det mesta och städa lägenheten. Flyttar in till kontoret på lördag för att få träffa de andra guiderna lite inna jag åker och för att ha närmare till allt. Ses om en och en halv vecka :)

Mina känslor pendlar nåt enormt och ibland funderar jag på om jag är i klimakteriet. Som ni vet kommer jag hem tidigt på morgonen den 3 oktober. För ett par dagar sedan ville jag inte hem så snart, tiden har gått så fort och jag kan inte koppla att jag bott i Turkiet i fem månader. Men nu vill jag hem, helst inom en vecka vilet inte är möjligt men så snart som det går. Anatgligen blir det inte tidigare än den 3 men kan ju hoppas. Vill träffa alla hemma, packa om resväskan, köpa nya saker till nästa säsong, träna på Friskis, ta det lite lugnt, besöka min lägenhet m.m. Hur ska jag hinna det på 3 dagar?!? En vecka hade varit mer lagom :P Men så är guidelivet, ibland går det snabbt och ibland lite långsammare.

Jag läste på en annans guideblogg någonting som var klockrent. Att ens liv här nere är så speciellt. Det finns ingenting som heter vardag, det finns inget som heter övertid och det finns ingen familj. Dina kollegor blir din familj och det man upplever här kan man berätta för dem hemma men de kommer ändå inte att förstå. Visst saknar jag Sverige, Gävle och alla nära och kära och jag är oerhört glad ochb tacksam att ni alla finns där. Men dessa människor jag jobbat med i nästan ett halvår har jag fått ett speciellt band till och förhoppningsvis kommer jag att träffa dem jag vill flera gånger i livet. Jag kommer sakna dem något oerhört men en del kommer jag träffa redan i vinter. Vet inte riktigt vad jag vill säga men jag är så oerhört glad att jag tagit denna chans, att få leva detta liv. Det händer att jag är trött på det och inte förstår hur jag kan jobba 12 timmars pass sex dagar i veckan. Men på något vis har jag energin till det, det blir en livsstil och det är en livvsstil jag kommer att fortsätta med att tag till.

Lördagar är jag fri, de ägnas oftast åt gymmande och solning, så även idag. Men idag när jag kom till gymmet efter 10 timmars sömn var det ovanligt lite mäniksor där, bara jag och en till. Reflekterade inte så mycket över det utan tyckte mest det var skönt. Han som äger stället var inte där men hans son runt 10 år var det. Problemet är att han kan knappt ett ord engelska utan bara turkiska. Han mumlar något om att jag ska visa mitt kort, vilket jag aldrig behövt göra förut och som resulterat i att jag tappat bort det. Jag fattar ingenting utan går och byter om. Sn frågar jag han igen vad han vill utan någon större framgång. Då säger en annan pojke i samma ålder, no english, turkish och swedish. Åh, svenska tänker jag och babblar glatt på. Jag får förklarat för mig att gymmet bara är öppet till två idag eftersom det är Bayram, en högtid de firar efter Ramadan. Okej fine jag hinner träna ändå, klockan var ju bara halv 12. När jag nästan tränat klart kommer ägaren som förklarar för mig att det är stängt idag p.g.a. av Bayram och bara öppet speciellt för den andra personen som är där och tränar. Men jag får träna klart och nöjd och glad över att jag lyckats tajma mitt gymbesök så bra cyklar jag sedan till stranden. Ibland är det bra att jag inte kan turkiska särskilt bra :)