Mitt liv i Mexiko

Mina känslor pendlar nåt enormt och ibland funderar jag på om jag är i klimakteriet. Som ni vet kommer jag hem tidigt på morgonen den 3 oktober. För ett par dagar sedan ville jag inte hem så snart, tiden har gått så fort och jag kan inte koppla att jag bott i Turkiet i fem månader. Men nu vill jag hem, helst inom en vecka vilet inte är möjligt men så snart som det går. Anatgligen blir det inte tidigare än den 3 men kan ju hoppas. Vill träffa alla hemma, packa om resväskan, köpa nya saker till nästa säsong, träna på Friskis, ta det lite lugnt, besöka min lägenhet m.m. Hur ska jag hinna det på 3 dagar?!? En vecka hade varit mer lagom :P Men så är guidelivet, ibland går det snabbt och ibland lite långsammare.

Jag läste på en annans guideblogg någonting som var klockrent. Att ens liv här nere är så speciellt. Det finns ingenting som heter vardag, det finns inget som heter övertid och det finns ingen familj. Dina kollegor blir din familj och det man upplever här kan man berätta för dem hemma men de kommer ändå inte att förstå. Visst saknar jag Sverige, Gävle och alla nära och kära och jag är oerhört glad ochb tacksam att ni alla finns där. Men dessa människor jag jobbat med i nästan ett halvår har jag fått ett speciellt band till och förhoppningsvis kommer jag att träffa dem jag vill flera gånger i livet. Jag kommer sakna dem något oerhört men en del kommer jag träffa redan i vinter. Vet inte riktigt vad jag vill säga men jag är så oerhört glad att jag tagit denna chans, att få leva detta liv. Det händer att jag är trött på det och inte förstår hur jag kan jobba 12 timmars pass sex dagar i veckan. Men på något vis har jag energin till det, det blir en livsstil och det är en livvsstil jag kommer att fortsätta med att tag till.