Mitt liv i Mexiko

 

Lördags var dagen, den perfekta dagen. Jag var ganska lugn, Dina var allt annat än lugn. Jag har forfarande inte riktigt förstått att jag hoppat fallskärm en gång till, det går ju snabbt. Fritt fall från 3500 meter, det är häftigt. När du sätter ut foten ur flygplanet är vinden så stark så du inte kan kontrollera den. Sen faller du, rakt ner, snabbt, kallt, och häftigt, jättehäftigt. Du voltar och känner hur luften svichar förbi. Efter ett tag vecklas fallskärmen ut och utsiken är inte annat än FANTASTISK här i Playa med det turkosa havet och stranden.

 

Jag var aldrig rädd under själva hoppet men när jag såg det lilla planet som såg allt annat än stabilt ut var jag inte lugn. När vi skulle lyfta, vilket jag tycker är jobbigt i vanliga plan, undrade jag hur fan det skulle gå. Men så tänkte jag som jag gör när jag är rädd, dör jag så dör jag. 

 

 

Nu är det snart bara en vecka kvar och jag känner mig mer än redo för att avsluta detta arbete. Jag har fri fredag och lördag, sen har vi teammys måndag och fri igen tisdag så det känns sköööönt. Tiden kommer gå snabbt och jag ska göra mitt bästa för att njuta av det sista av Mexiko!